Det gör mig förbannad att jag måste tvinga i mina barn en hostmedicin som smakar snusk och som de håller på att spy av för att sen upptäcka att den inte hjälper ett skit.

Borde finnas hostmedicin supp. Jag ska nog höra av mig till Patent- och Registreringsverket gällande det.

Jag hörde på "Christer" i P3 en dag.

Det handlade om saker som man stör sig på hos sin partner. En kille ringde in och berättade att han höll på att bli tokig på sin sambo som aldrig nånsin skruvade åt korken eller locken på flaskor och burkar när hon ställde in sakerna tillbaka i kylskåpet.

Det hade kunnat vara Thomas som ringde in för exakt en sån flickvän är jag. Fråga mig inte varför, för det finns ingen vettig förklaring förutom att det kanske är lite jobbigt.

Är det störande?

Japp, det är det.

Men så är jag...lite störig.

Man kan väl ha värre sidor?

Mitt hjärta krossas när barnen är sjuka.

Precis som alltid då det finns risk att bli känslig så stänger jag av istället.

Vård av barn kallas det, och barnvårdare är precis vad jag blir, en professionell sådan.

Usch, skulle jag känna för mycket skulle jag blivit handlingsförlamad av ångest över allt barnen varit med om för länge sedan. Ambulanser hit och ambulanser dit. Specialvård på avdelning 45 i Sundsvall för att sen byta till avdelning 44 i samma stad. Blodförgiftning, flera hundbett i ansiktet och andra traumatiska upplevelser. Nu handlar allt om att fixa så de mår bra igen.

När jag ringer och fixar hostmedicin till hjärtat som snart hostar ut sina inälvor så blir jag förbannad/ledsen/tokig när medicinen inte funkar ett dugg.

Nu väntar jag bara på att Vårdcentralen ska ringa igen så jag får nån hjälp nån gång.

Det är inte så att det enbart stressar mig att barnen är sjuka. Jag blir enormt stressad över alla medborgare där ute som bett om min hjälp. Jag sitter nu och våndas över det faktum att folk kanske tror att jag skiter i dem för att jag inte ringer dem den tid jag lovat. Av den anledningen har jag till och med ringt folk hemifrån, med skyddat nummer, för att låtsas att jag sitter på jobbet. Vissa ärenden är enormt känsliga och jag vet att ett enda samtal från mig kan gör så enormt stor skillnad för den personen det handlar om.

Jag har arbetat så länge med det här att släppa taget och jobbar fortfarande på det. Det är så enormt svårt. Gör det du kan och släpp resten! Jag jobbar vidare på det.

Släpper jobbet nu och inväntar samtal från vårdcentralen.

Om nån, som jag är handläggare åt, mot förmodan läser denna blogg, så ring nån av mina kollegor för de är superduktiga/proffsiga.

I'll be back! "Arnold Schwarzenegger"

Vi missade ju det här med tvåårsfirandet igår. Jag är i och för sig inte typen som firar storslaget heller. Jag var mest tacksam över ensamtiden på kvällen.

Vi diskuterade tiden vi hittills haft tillsammans. Det känns som att det hänt en hel del sen vi hade vår första dejt för precis två år sedan.

Det var fredag och jag och barnen hade just blivit hämtade från Kärnhuset i Sundsvall. Att ha suttit isolerade i tre veckor i skyddat boende gav så klart energi samtidigt som det var krävande på ett helt annat sätt än kaoset på hemmaplan. Vi levde fortfarande i en bubbla av ovisshet inför framtiden då inga domar ännu hade fallit och jag fortfarande satt bakbunden med det faktum att vi fortfarande hade gemensam vårdnad.

Jag kunde inte jobba eftersom jag inte fick barnen flyttade till sitt nya dagis. De stod skrivna på en adress där ingen i familjen bott på länge. Bilen hade av någon outgrundlig anledning fått motorn full med grus. Lägenheten vi bodde i höll 14 grader då det var minus 30 ute. Alla kläder och många andra grejer var stulna efter mystiska inbrott, skinnsoffan sönderskuren och TV:n var sönderbränd. 

Jag var enormt tacksam för de kläder som vänner samlat ihop till mig.

Nu slapp jag klä mig som den dagen mellan jul och nyår då jag fick åka till polisstationen iklädd enbart ett par svarta tunna nylonstrumpbyxor, en lite längre tröja och ett par skyhöga svarta högklackade skor. Vill knappt påminna mig själv om hur illa det måste ha sett ut, men jag hoppas att de förstod anledningen till det underliga klädvalet då jag förklarat vad som hänt och vad jag blivit bestulen på. Min styvpappa hade också hunnit med att få hjärtinfarkt. Mamma hade dessutom hamnat på avvänjning på psyk och blev kort därefter diagnostiserad med två olika sorters demenser.

På väg hem bad jag om ett snabbstopp i Birsta för att kunna inhandla nått nytt klädesplagg inför kvällen. Att få komma iväg på filmkväll (till en person jag enbart hejat på utanför cyberrymnden) kändes helt rätt. Att utmanas till en filmkväll efter en vänförfrågan på Facebook och 2 veckors idogt sms:ande kändes inte så farligt. Så blev det. Min barnvakt kom vid 22 på kvällen så barnen skulle inte sakna mig då de redan sov sedan länge.

Jag var förvirrad, trasig och svår men T var förstående och tålamodig. Han gav inte upp.

Advokaten kom med lyckliga besked om interimistisk ensam vårdnad och jag längtade efter att få börja jobba igen. Min arbetsgivare var stöttande och välkomnade mig tillbaka igen efter att ha levt i en bubbla i fyra månader. Pappa och lillebror fixade ny motor till bilen så jag kunde åka och jobba så fort de behövde mig. Barnen fick mera tid på dagis även de dagar då jag inte arbetade.

Det behövde vi alla.

Det fanns fortfarande själar som arbetade emot oss istället för med oss, men jag visste att det skulle ordna sig. Alla var inte lika övertygade. Vi stötte på massa motgångar men T såg till att dra ut oss på äventyr för att släppa vardagen. Sex månader senare fick jag äntligen beskedet om att vårdnad tillföll mig.

Jag kunde äntligen slappna av lite.

Så var det för precis två år sedan.

Så är det inte idag.

Det känns enormt längesedan, men det är det inte.

Jag har hunnit med en del sen dess.

* Jobb på Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. (De var de som stöttade mig och välkomnade mig tillbaka.)

* Lyckselesemester med goda vänner.

* 4 månaders anställning till en tjänst på Marknadsavdelningen på Mondi, som jag inte ens hade sökt.

* 3 minisemestrar i Stockholm. (Två av dessa utan barn.)

* Visstidsanställning på Skatteverket.

* Semester på Mallorca.

* Köpt hus och bil.

* Bra relation till barnens pappa.

* Årets julklapp, fast tjänst på Skatteverket.

* Och massa annat kul med fina vänner.

Tacksam!

Skam till den som ger sig, är bitter, spelar offer, slutar kämpa, skyller på andra.

Trots allt som hänt och allt vi varit med om så gjorde det ont att se barnen reagera som de gjorde när du kom. Det var en olustig situation för oss alla och jag såg hur uppenbart och uppriktigt ledsen och sårad du blev.

Det gjorde ont i hjärtat.

Vi förstår att du blev ledsen, men du har fel som tror att vi påverkat dem. Vi vet inte hur de tänkte men det går säkert bättre nästa gång.

Jag kämpar, men visst går det bra. Över förväntan till och med.

Jag köper lite smaksatt bubbelvatten för att åtminstone stilla mitt begär av kolsyra som jag tampas med. Jag klarar mig bra på det men äter en alvedon mot koffeinabstinensen som ger jobbig huvudvärk. 

Dagen efter så finner jag mig själv ståendes framför Pepsi Max-hyllan. Trots att det är fredag så känner jag mig duktig då jag går därifrån utan Max i handen.

På lördagen sitter jag och Thomas och skriver en kortare inköpslista av det nödvändigaste just under helgen. Jag, som anser mig varit enormt duktig och skippat Pepsi Maxen under fredagen trots sug, blir förvånad över att Thomas skrivit upp just denna underbara dryck på inköpslistan.

Min enda korta kommentar var:

- Du är enormt medberoende.

- Nej nej försvarar han sig. Jag tycker bara att alla ska ha delmål och helgen borde vara ett delmål för dig som varit så duktig nu i veckan. Du förtjänaren Pepsi Max i helgen.

Snällt, tänker jag men egentlígen så tänker hjärnan....."Gud så medberoende du är."

Vi åker på affären och inhandlar, bland mycket annat, Pepsi Max.

Jag tar mig ett rejält återfall på Maxen då jag sveper mitt glas direkt till frukost. UNDERBART!

Jaha...nu är det liksom bara till att börja om på måndag igen.

Men det löser sig.

Jag vet hur jobbigt det kan vara att vara medberoende.

Efter bio och sushi igår så åkte vi en sväng på ICA Maxi där de ofta har mycket roligt och billigt att handla.

Det är inte ofta som jag "dumpar" efter operationen längre men ibland händer det.

Det hade nog gått bra precis en timme från det att jag snaskat i mig gotta på bion tills jag började känna mig svag på ICA. Thomas gick omkring och pratade i telen med nån innebandysnubbe då jag plötsligt började bli yr och toksvettig.

Fan, jag som hatar att svettas, var det första jag tänkte innan jag slängde mig ned på en stol som nån ställt ut helt planlöst i butiken.

Thomas tittade frågande på mig där jag satt med famnen full av paket med rolig pasta och såg ut som sju svåra år.

Jag mår jättedåligt, förklarade jag utan att han hunnit fråga nått.

Han bad innepinnesnubben vänta en sväng och frågade vad jag sa.

- Hämta energidryck!

- Men du har ju slutat sa du senast för 2 minuter sen då vi passerade hyllorna med Red Bull.

- Jag mår katastrof. Snälla hämta energidryck.

- Hur många?

- Fem!!

Hade nog egentligen räckt med 2-3 burkar men det var fem för nitton kronor så då fanns det inte mycket att diskutera.

Thomas travade iväg och hämtade energidryck och svetten började rinna efter ryggen på mig, vilket påminde mig om "dumpningen" för några veckor sen då Malin var hemma hos mig. Jag fick då lägga mig ute på den iskalla inglasade altanen för att kyla ned mig.

Det går inte lita på kroppen längre. Det går inte att förutse när den skall börja protestera. Ibland krävs det bara lite socker eller att jag låtit det gå för lång tid mellan måltiderna och ibland har jag inte den blekaste aning om vad det är eller vad kroppen reagerat på.

Oftast funkar allt som det ska.

Den här gången handlade det nog om sockret jag drog i mig på bion. Har nämligen inte ätit särskilt mycket socker den senaste tiden så då blir man självklart extra känslig.

Hungrig hade jag ju hunnit bli igen också såklart vilket inte gjorde saken direkt bättre.

Thomas återkom med händerna fulla av energidryck.

Jag vinglade iväg, yr svag och ynklig. Trots att jag knappt orkade bära det jag redan släpade runt på så greppade jag tag i en vit chokladsås på hyllan jag passerade mot kassan.

Varför?

Ingen aning.

Älskar ju vit choklad, men gillar inte alls glass. Så varför ge 29 kr för nedanstående flaska i det läget? Ingen aning.

Jag skyller på att jag var i ett förvirrat tillstånd. Nu finns flaskan hemma i alla fall om det är så att jag får för mig att hälla munnen full nån dag.

Thomas skällde på mig i kassan för att jag gick och packade istället för att halsa mina energidryck från nån stol. Folk undrade nog men de hade ju ingen aning om att det handlade om hans oro för mig som mådde katastrof.

Två energidryck senare och jag var på topp igen.

Men jag ska nu försöka finna energi utan dessa sockerbomber.

Det var ett kärtåterbesök i mitt liv men nu är det nog....igen.

Alltid så kul och överraskande när gamla gamla vänner som man upplevt massor med, hör av sig. Detta även om det enbart handlar om ett kort sms.

Kul att du verkar ha det så bra "Samme".