Är lite trött på folk faktiskt.

Kollade lite bakåt i bloggen och hittade detta som skrevs 100130. Känns skönt att jag än idag känner så och därför har en superbra kontakt med mina barns far, detta trots allt helvete som hänt. Undra hur vi alla skulle ha mått om jag valt att vara bitter och spelat offer under de år som gått. Usch och fy, vill liksom inte ens tänka tanken.

"Det kan vara svårt att förstå. Jag förväntar mig inte att ni som inte varit i samma sits, har nån som helst förståelse, men jag kräver att ni respekterar mig och mina känslor. Det betyder inte att ni någonsin skulle känna detsamma.
Jag har dock tillräckligt med insikt för att veta att hat och bitterhet inte leder till annat än ett enormt tragiskt liv för mig själv och alltså inte förändrar någon annan. Det betyder alltså att jag aldrig kommer annat än tycka synd om honom trots allt han gjort.
Värt att nämnas igen: Den dagen jag känner hat, bitterhet, slutar förlåta och tappar hoppet på den goda människan, så hoppas jag att ni blåser ut skallen på mig med nått som inte får mig att vakna igen. Det kanske låter hårt men att leva ett fördömande liv med obotlig cynism och enbart katastrof i tankarna, finns inte i min värld. Jag har jobbat alltför hårt i jobbet med mig själv och min syn på mina medmänniskor för att hamna tillbaka på ruta ett igen.
Med detta sagt så hoppas jag att ni fått bättre förståelse för hur jag tänker och för vilken slags människa jag är. Kom ihåg att du alltid väljer själv hur du vill reagera på andra människors handlanden. Din reaktion är ditt ansvar och se till att ha vettig grund till dina åsikter. De säger ju nämligen en hel del om dig!!!"

Ha en fin dag!

Mvh Marie

Ibland vill man bara radera allt.

Jag tycker synd om folk som tycker synd om sig själv.

Som jag skrivit tidigare: Du är inget offer förrän du själv utnämnt dig till att vara ett och i och med att du valt att se dig som offer så har du dessutom valt att vara svag. Oattraktivt!

Man ser sällan på sig själv såsom andra gör.

Jag blev enormt rörd av ditt blogginlägg till mig.

Du har sett mig.

Det kanske andra också har men min kamp betyder så mycket mer om andra lär sig av den.

Jag har fortfarande svårt att relatera till det men vet ändå någonstans att du har rätt.

Tack för att du finns och alltid gjort det.

Detta oavsett om vi haft regelbunden kontakt eller inte.

Jag vet vart jag har dig. Det betyder allt.

Ännu en sten till dig från mig......

Jag läser gamla inlägg och inser att jag inte är samma person idag.

Det är inte så underligt. Mycket har hänt.

Man kanske tror att jag var vilsen då.

Jag är vilsen nu.

Jag kommer på mig själv med att försöka anpassa mig till "Svenssonnormen".

Det är inte jag.

Jag är kaos.

Det finns inget kaos i mitt liv nu. Allt är lugnt och jag har allt jag drömt om.

Det känns enormt underligt och nästan konstlat.

Hur gör man nu liksom?

Jag behöver inte kämpa!

Ska jag bara sitta ned i min nya soffa i mitt nya hus och invänta en ny dag på mitt nya jobb?

Det låter otacksamt, jag vet.

Jag är tacksam. Det har jag alltid varit, även för små saker.

Jag vill bara veta hur man gör nu.

Mitt liv har hela tiden varit uppbyggt av små delmål.

Nu har jag inga mål kvar. Vad gör jag nu då? Vad ska jag kämpa för? Måste man alltid kämpa? Vad gör man om man inte kämpar? Ska man bara leva? Vad betyder det?

Jag frågade Thomas men han blev nog lite ställd över alla frågor klockan tolv på en onsdagsnatt.

Han frågade vad jag vill göra.

Jag svarar att jag inte vet.

Jag kan ju göra vad jag vill nu.

Han höll med mig.

Måste jag försöka bestiga Mount Everest eller dylikt för att tillfredställa behovet av att kämpa?

Nej det lät jobbigt!

Jag får fundera vidare över meningen med livet.

Tacos och hej....leverpastej!

Jag ringer mamma och undrar om hon vill tillbringa några timmar med mig och Damon som ändå bara sitter av tiden här hemma nu då han är sjuk.

Eftersom jag ändå måste skjutsa Darin till skolan så tänkte jag plocka upp mamma i samma veva.

Mamma: Kommer du nu??!! Det hinner jag inte. Jag har nyss vaknat.

Jag: Ja men jag är ju inte framme förrän halv nio så det borde du ju hinna.

Mamma: Nej jag hinner inte. Vi tar det en annan dag. Jag måste ju duscha och så.

Jag: Vi kan inte ta det vilken dag som helst. Jag jobbar ju vanligtvis. Ok, om vi säger klockan nio då?

Jag tänkte att jag då kunde svänga in en stund till min plastpappa i Bollsta och bara säga hej innan jag i så fall hämtar henne.

Mamma: Nej, jag hinner inte. Vi tar det en annan gång.

Nu snyftar hon och jag undrar om det är så att hon ska lägga håret på rullar, sminka sig, välja outfit, måla naglarna och plocka ögonbrynen innan jag hämtar henne eftersom hon inte anser att en hel timme räcker.

Jag: Jaja, skit samma. Du väljer själv.

Jag åker och lämnar Darin på skolan och åker hem och grejar med tvätt och dylikt. Jag hinner bara sätta mig ned i saccosäcken för att spöa Damon i TV-spel då mamma ringer (prick klockan nio).

Mamma: Hej! Kommer du?

Jag: VA!!!??? Jag skulle ju inte komma sa du ju.

"Klick"!

Mamma slängde på luren och jag ringer upp.

Jag: Varför slänger du på luren när jag pratar med dig?

Mamma: Du låter så arg.

Så börjar hon snyfta igen.

Jag: Jag kommer nu direkt.

Väl framme höll jag på att bli tokig över hur skitig hon var. Jag kunde såklart inte låta bli att påpeka det trots att det inte hjälper nån av oss ett dugg.

Mamma: Mäh! Jag har nyss duschat och tvättat håret.

"In my ass", tänker jag som ser hur det har runnit smuts från hennes mun. Håret är flottigt och står åt alla håll.

Jag orkar inte bry mig men känner ändå hur irriterad jag blir. Hon tar fram de värsta sidorna ur mig. Väl framme på ICA så blockerar hon vägen för andra kunder som vill ta vagnar. Hon förstår inte att man måste ta hänsyn till andra. Jag drar in henne i affären, trots att jag egentligen inte vill med tanke på hur hon ser ut. Jag släpar direkt med henne till våtservetterna och tar fram en hög med servetter för att torka henne i ansiktet och då främst runt munnen. Folk går förbi och de undrar säkert vad jag sysslar med men det är inget jag bryr mig om.

Mamma drar iväg med vagnen och jag kutar ropandes efter henne då jag har famnen full med varor som jag inte hunnit lägga ned i vagnen. Hon reagerar inte. Hon har hittat lösgodiset och jag skyndar dit. Innan vi gick in påpekade jag att jag inte ville höra nått tjat om tidningar eller annat tiggeri, men det är så klart som bortblåst när hon nu står vid godiset.

Mamma: Jag kan väl få en påse? Bara sura och salta vill jag ha.

Damon står tyst och tittar på då jag plockar i lite godis till mamma. Självklart får han lite också då mormor tiggt till sig. Dessutom får han plocka i lite till storebror.

Mamma hinner inte ifrån godiset förrän hon ser billiga pepparkakor. En sån låda vill hon också ha. En tidning vill hon förstås också ha, Svensk Damtidning. Visst, ta en tidning.

Mamma är besatt av tidningar men jag betvivlar att hon läser dem.

Mamma: Jag tar en Expressen också.

Vi står vid kassan och har kö bakom oss.

Jag: Nej mamma, nu är det nog.

Mamma: Men jag måste följa Victoria och bebisen.

Jag: Då får du välja: Svensk Dam eller Expressen.

Mamma suckar men svarar inte så jag låter Damtidningen ligga kvar.

Jag: Men mamma du har ju lagt 2 påsar nötter i vagnen också. Nu ä det nog sa jag!! Det blir inga nötter.

Mamma suckar än en gång och drar ut den tomma vagnen, vilket stressar mig.

Efter att ha lyckats packa i fyra fulla påsar på nolltid och dragit med mig dem ut så inser jag att hon inte är utanför ICA. Hon har, i värsta modden, dragit iväg med vagnen ut på parkeringen.

"Suck"!!

Jag: Stanna!!!!! Gå ingenstans!!. Nu väntar du på mig tills jag lämnat påsarna i bilen!!!!

Väl hemma kan jag pusta ut en stund. Mamma sitter nöjd och tittar på då jag röjer lite i köket. Tjugo gånger hinner hon fråga varför vi inte har nån TV nere. Hon får samma svar varje gång:

Jag: Vi har en TV nere men den sitter inte på väggen än. Du får klara dig utan TV nu.

Mamma: Marie du har ju inga bröst!!

"Suck"

Jag svarar bara kort att jag visst har det.

Tankarna måste verkligen snurra runt helt utan plan i hennes skalle.

När jag sedan skjutsar hem henne så har hon såklart sett till att tigga med sig en hel stor låda med fikabröd och godis också. Hon verkade nöjd av snabbvisiten och jag kände att det räckte med de få timmar vi hann med.

Mamma tar fram en liten påse ur en av alla 4 kassar hon har med sig till mig.

Mamma: Här har du 13 kr. Stanna på macken i Bollsta och köp Expressen åt mig.

Jag: Nej mamma, nu är det nog, och det finns ingen mack i Bollsta.

Det gör mig förbannad att jag måste tvinga i mina barn en hostmedicin som smakar snusk och som de håller på att spy av för att sen upptäcka att den inte hjälper ett skit.

Borde finnas hostmedicin supp. Jag ska nog höra av mig till Patent- och Registreringsverket gällande det.