Ja visst försöker jag vara en sån där duktig mamma som aktiverar sina barn. Ibland ifrågasätter jag dock syftet med det hela. 

Visst vill jag ha en sån där vecka då jag enbart ligger i soffan och pillar mig själv i naveln. Men det funkar ju inte riktigt så då man har barn.

Nej då, jag pallrar mig iväg på gympa, simning och till den där förbenat kalla ishallen varje vecka. Jag får lite dåligt samvete då jag känner att det var lite "tur" att det inte blev någon hockeyskola i år. Så blev det pga att det inte fanns några hängivna hockeymorsor eller farsor som ville ställa upp som tränare.

Jag var inkluderad i den skaran.

Jo visst var det tråkigt för Darin, men han erbjöds att träna med de äldre grabbarna eftersom han längtat så efter att hockeysäsongen skulle börja. Han vet att han bara behöver säga till så hänger jag med på de träningarna istället, men än så länge har det inte blivit av.

Han verkar nöja sig med veckans övriga aktiviteter.

Då kommer vi ju till det här som jag ofta funderar över, syftet. Syftet med dessa aktiviteter är ju att barnen skall bli nöjda, glada och just aktiverade. Jag är nämligen helt övertygad att brist på aktivitet kommer resultera i nedanstående:

Det krävs inga bokstavskombinationer för att börja klättra på väggarna då man är fem eller sex år. Det räcker med att man är hemma en dag utan att "hitta på något kul" för att det ska stånkas och stönas över brist på göra. Vad händer då istället? Jo, bröderna inser att man kan reta gallfeber på varann.

Jag har sett understimulerade hundar attackera varann i ren frustration över hur mycket energi som vill ut. Det känns som mina barn blir de där hundarna. Det här var dock inget problem under de få veckor som räknades som sommar, men det är annat nu. Kallt och jävligt liksom. De håller sig inne vilket gör att jag är den som får se till så vi söker oss iväg på aktiviteter utanför, det alltför trånga, husets väggar.

Väl hemma igen så förväntar jag mig nöjda glada barn som vill slappna av i soffan framför en bra film. Så blir det sällan. Nöjd är de enbart under de timmar de aktiveras. Sen är de trötta. Inte så där lite lagom utan enormt övertrötta. Med tanke på att skridskoskolan slutar klockan elva på förmiddagen så kan man räkna ut med röven hur rolig resten av söndagen då blir.

Gnäll och grin. Gnäll och grin igen och noll tålamod på veckans sista dag som dessutom är till för att ladda batterierna på. Trötta är de men vila det gör de inte. Ta en liten power nap då! Nope!

Varje söndag vid klockan tretton, svär jag på att det är sista gången jag kliver upp tidigt för att frysa häcken av mig då ingen verkar vinna ett skit på det. Varje söndag därpå så sitter jag ändå där på bänken och fryser igen.

Så frågan är: Aktiveras eller inte? Pest eller kolera? Moment 22!

Finns det något svar på detta?

Försöker du nu tänka ut något bra råd till mig? Gör inte det! Jag eftersöker inget svar. Jag bara ventilerar hur tankarna kan gå ibland.

Barn är sådär. De är komplicerade men samtidigt som enormt förutsägbara. De är för underbara! Hur fick man dagarna att gå innan de kom och rörde runt i grytan? Jag minns inte, och har inget behov av att göra det heller.

Darin och Damon, min älskade huliganer, ni är mitt liv!