Dagen började fint.

Nej det var inte sommar sol och fågelkvitter utanför sovrumsfönstret.

Det var mer gapiga, alldeles för pigga barn som körde sina Bayblades utanför sovrumsdörren.

Ute var det blankis och kyla.

Jag försökte snooza barnen, men insåg att det inte funkade. Tydligen slumrade jag till en stund ändå men insåg snart att klockan var alldeles för mycket för slappa i sängen.

Barnens pappa hade ju inhandlat diverse nya hockeyprylar till barnen så jag såg till att masa mig till ishallen trots att skridskoskolan nu var slut och det bara var friåkning på schemat.

Väl där insåg vi att vi var helt ensamma förutom en tjej som gav upp efter fem minuter. Darin som hade laddat för match med nya målvaktskydd blev frustrerad över att lillebror inte alls var intresserad av att peppra honom med skott utan istället enbart prata med mig över sargen. Efter tio minuter var Darins tålamod slut och han kastade plocken på lillebror som nu är i nått överkänsligt stadie. Han slängde sig halvt döende men fullt skrikande, på isen.

Jag bad dem förpassa sig från isen då jag insåg att denna "match" var dömd att misslyckas.

De sade inte ens emot.

Det blev nog historiens kortaste friåkning.

Nya tag nästa söndag, kanske.

PS: Längtar tills fotbollssäsongen börjar igen. DS.