Vi missade ju det här med tvåårsfirandet igår. Jag är i och för sig inte typen som firar storslaget heller. Jag var mest tacksam över ensamtiden på kvällen.

Vi diskuterade tiden vi hittills haft tillsammans. Det känns som att det hänt en hel del sen vi hade vår första dejt för precis två år sedan.

Det var fredag och jag och barnen hade just blivit hämtade från Kärnhuset i Sundsvall. Att ha suttit isolerade i tre veckor i skyddat boende gav så klart energi samtidigt som det var krävande på ett helt annat sätt än kaoset på hemmaplan. Vi levde fortfarande i en bubbla av ovisshet inför framtiden då inga domar ännu hade fallit och jag fortfarande satt bakbunden med det faktum att vi fortfarande hade gemensam vårdnad.

Jag kunde inte jobba eftersom jag inte fick barnen flyttade till sitt nya dagis. De stod skrivna på en adress där ingen i familjen bott på länge. Bilen hade av någon outgrundlig anledning fått motorn full med grus. Lägenheten vi bodde i höll 14 grader då det var minus 30 ute. Alla kläder och många andra grejer var stulna efter mystiska inbrott, skinnsoffan sönderskuren och TV:n var sönderbränd. 

Jag var enormt tacksam för de kläder som vänner samlat ihop till mig.

Nu slapp jag klä mig som den dagen mellan jul och nyår då jag fick åka till polisstationen iklädd enbart ett par svarta tunna nylonstrumpbyxor, en lite längre tröja och ett par skyhöga svarta högklackade skor. Vill knappt påminna mig själv om hur illa det måste ha sett ut, men jag hoppas att de förstod anledningen till det underliga klädvalet då jag förklarat vad som hänt och vad jag blivit bestulen på. Min styvpappa hade också hunnit med att få hjärtinfarkt. Mamma hade dessutom hamnat på avvänjning på psyk och blev kort därefter diagnostiserad med två olika sorters demenser.

På väg hem bad jag om ett snabbstopp i Birsta för att kunna inhandla nått nytt klädesplagg inför kvällen. Att få komma iväg på filmkväll (till en person jag enbart hejat på utanför cyberrymnden) kändes helt rätt. Att utmanas till en filmkväll efter en vänförfrågan på Facebook och 2 veckors idogt sms:ande kändes inte så farligt. Så blev det. Min barnvakt kom vid 22 på kvällen så barnen skulle inte sakna mig då de redan sov sedan länge.

Jag var förvirrad, trasig och svår men T var förstående och tålamodig. Han gav inte upp.

Advokaten kom med lyckliga besked om interimistisk ensam vårdnad och jag längtade efter att få börja jobba igen. Min arbetsgivare var stöttande och välkomnade mig tillbaka igen efter att ha levt i en bubbla i fyra månader. Pappa och lillebror fixade ny motor till bilen så jag kunde åka och jobba så fort de behövde mig. Barnen fick mera tid på dagis även de dagar då jag inte arbetade.

Det behövde vi alla.

Det fanns fortfarande själar som arbetade emot oss istället för med oss, men jag visste att det skulle ordna sig. Alla var inte lika övertygade. Vi stötte på massa motgångar men T såg till att dra ut oss på äventyr för att släppa vardagen. Sex månader senare fick jag äntligen beskedet om att vårdnad tillföll mig.

Jag kunde äntligen slappna av lite.

Så var det för precis två år sedan.

Så är det inte idag.

Det känns enormt längesedan, men det är det inte.

Jag har hunnit med en del sen dess.

* Jobb på Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. (De var de som stöttade mig och välkomnade mig tillbaka.)

* Lyckselesemester med goda vänner.

* 4 månaders anställning till en tjänst på Marknadsavdelningen på Mondi, som jag inte ens hade sökt.

* 3 minisemestrar i Stockholm. (Två av dessa utan barn.)

* Visstidsanställning på Skatteverket.

* Semester på Mallorca.

* Köpt hus och bil.

* Bra relation till barnens pappa.

* Årets julklapp, fast tjänst på Skatteverket.

* Och massa annat kul med fina vänner.

Tacksam!

Skam till den som ger sig, är bitter, spelar offer, slutar kämpa, skyller på andra.