Mitt hjärta krossas när barnen är sjuka.

Precis som alltid då det finns risk att bli känslig så stänger jag av istället.

Vård av barn kallas det, och barnvårdare är precis vad jag blir, en professionell sådan.

Usch, skulle jag känna för mycket skulle jag blivit handlingsförlamad av ångest över allt barnen varit med om för länge sedan. Ambulanser hit och ambulanser dit. Specialvård på avdelning 45 i Sundsvall för att sen byta till avdelning 44 i samma stad. Blodförgiftning, flera hundbett i ansiktet och andra traumatiska upplevelser. Nu handlar allt om att fixa så de mår bra igen.

När jag ringer och fixar hostmedicin till hjärtat som snart hostar ut sina inälvor så blir jag förbannad/ledsen/tokig när medicinen inte funkar ett dugg.

Nu väntar jag bara på att Vårdcentralen ska ringa igen så jag får nån hjälp nån gång.

Det är inte så att det enbart stressar mig att barnen är sjuka. Jag blir enormt stressad över alla medborgare där ute som bett om min hjälp. Jag sitter nu och våndas över det faktum att folk kanske tror att jag skiter i dem för att jag inte ringer dem den tid jag lovat. Av den anledningen har jag till och med ringt folk hemifrån, med skyddat nummer, för att låtsas att jag sitter på jobbet. Vissa ärenden är enormt känsliga och jag vet att ett enda samtal från mig kan gör så enormt stor skillnad för den personen det handlar om.

Jag har arbetat så länge med det här att släppa taget och jobbar fortfarande på det. Det är så enormt svårt. Gör det du kan och släpp resten! Jag jobbar vidare på det.

Släpper jobbet nu och inväntar samtal från vårdcentralen.

Om nån, som jag är handläggare åt, mot förmodan läser denna blogg, så ring nån av mina kollegor för de är superduktiga/proffsiga.

I'll be back! "Arnold Schwarzenegger"