Jag brukar inte irritera mig särskilt ofta. Jag brukar liksom kunna acceptera det mesta och bara vara tyst. Tyst ska jag vara även denna gång eftersom jag vet att det inte kommer ge något att jag protesterar i ärendet och jag vill inte utsätta folk jag gillar, för tråkigheter.

Men jag verkar ha svårt att förstå. Jag kan släppa taget om jag vet attdet finns en vettig anledning till det men just i detta fall så handlar det om idioti och byråkrati.

Det stör mig nått enormt. Jag har diskuterat det hemma för att se om det är jag som är ute och cyklar, men T tycker likadant.

Hur orkar folk? Vem klagar liksom gällande sånt här...och hur fan mår den jävla personen egentligen. Just nu är jag nog glad att jag inte vet vem/vilka det är så jag kan fortsätta mitt liv lyckligt ovetandes, men......jag tycker synd om han/hon/dem.

Blir faktiskt arg till och med då jag tänker på det så jag måste försöka fokusera på annat.

Vi ses kanske i nästa liv istället....You know who you are.

Jo men visst är det så att jag tycker att det går bra nu. Blommorna hemma ser till exempel inte så vissna ut längre. Det kan ju ha att göra med att jag orkat vattna dem. Jag visste inte ens att den sysslan hamnat just på min lott men det har den tydligen. Varför vet jag inte, då mina fingrar är allt annat än gröna och det är något jag kan konstatera trots mitt handikapp som enormt färgblind.

Hur som haver, så lever de...blommorna alltså...jag också för den delen.

Det skulle vara jobbigt annars.

Jag skulle nog inte kunna uttrycka min känsla för att det går bra nu om jag vore död och begraven (eller kremerad och utspridd). Jag har nämligen inte hunnit med allt jag strävar efter än så jag måste nog se till att leva ett tag till. Sen tänker jag ju bli över hundra bast och det är ju några år kvar dit.

Jag har börjat varva ner. Eller det beror egentligen på hur man ser det. På hemmafronten har jag mycket lättare att bara sätta mig ner och ta det lugnt. Jag stressar inte runt som en idiot och får inte panik över alla måsten som vanligtvis gör att hjärnan tiltar.

Det mest intressanta är att detta lugn som infunnit sig på hemmaplan har dragit över mig samtidigt som jag har hur mycket som helst att göra på jobbet. På mitt skrivbord ligger högar med papper precis överallt, telefonen ringer, mail inkommer, och ärendena i datorn tar aldrig slut, men jag trivs. Vet dock att inte alla uppskattar jobbstressen och jag har full förståelse för hur de känner eftersom jag är likadan, på det privata planet. På jobbet behöver jag dock stressen för att presetera som bäst och bli som mest effektiv.

Sen är det självklart så att jag har T att tacka för en stor del av mitt välmående. Han fortsätter tvinga mig att slappna av och ta hand om mig själv i första hand. Han ser dessutom till så mitt totalt katastrofala ostrukturerade planlösa privata sinne håller en viss ordning i alla fall så jag inte spårar ut totalt. Han bromsar mig då jag är impulsiv och vill ta ogenomtänkta beslut men pushar mig och backar upp och stöttar då jag är tveksam och inte riktigt vågar. Han har koll. Han har koll åt oss alla. Han trivs med det. Han gillar att styra upp saker. Han gillar att ha koll på pengar, bokningar, möten, grejer som ska fixas, sin personal och allt annat som hör livet till. Han gillar att styra upp, och bringa ordning i kaos. Han gillar mig med andra ord, kaoset personifierad. Så är jag åtminstone privat, fast jag har blivit mycket bättre nu. Jag har lite bättre koll. Det kan vara det här lugnet och välmåendet som hjälper mig på traven.

Nu sitter obotliga pessimister och suckar över detta störigt överpositiva blogginlägget. Jag bjuder på det och hoppas ni förstår att det inte är värt energin ni slösar.

Tjo fadderittan!!

//Mad-ee

Det var längesedan jag var här nu.

Det finns flera anledningar till det.

Den främsta är nog att jag helt enkelt inte har tid att lägga på bloggen då man jobbar heltid och har barn som ska utfodras och aktiveras. Sen så spelar det självklart in att min hjärna arbetar så hårt på jobbet att jag inte kommer ihåg att uppdatera bloggen om sånt som skulle kunna vara viktigt.

Det finns en anledning till: Jag censurerar mig själv.

Jag vet nu att det är en hel del folk som har koll på bloggen och jag törs inte riktigt vara så personlig som jag ibland skulle önska. Förut var min blogg min psykiska ventilering, men så är det nog inte längre. Jag visste då att jag hjälpte folk genom att vara så öppen.

Jag önskar nog ändå att jag fortfarande kunde göra så, men är helt enkelt för rädd för att folk ska döma mig. Alla vet nämligen inte allt om mig. Det är det nog få som gör. De som verkligen vet.....de vet.

Det är dessutom sidor av mig som jag enbart vill att icke dömande människor ska ta del av. Jag känner inte alla så väl än att det känns ok att dela sånt med dem. Dagligen möter jag människor vars attityd gör mig mörkrädd.

Om jag enbart ser till jobbet så skulle det på nått vis vara skönt om alla visste allt, men tyvärr är inte arbetsplatsen redo för det. Jag vill enbart bli dömd efter min arbetsprestation på jobbet och inget annat.

Så jag ligger lågt!

Fitnessfighten!

Jag kan inte låta bli att se en hög "fitta" brudar med Kesella droppandes ur mungiporna och måttband hängandes runt halsen fightas då jag hör det ordet.

Ät er smoothie ni så vräker jag i mig min fläskfilé/gorgonzolapasta som gör att jag kommer få träna minst 8 h i sträck för att vara plus minus noll kalorimässigt igen. Till det tar jag några blad ruccola för att känna mig nyttig. Sen inbillar  jag mig att det är skitbra med en halvliter Pepsi Max till det för att den knappt innehåller några kalorier, men istället gör min hjärna till en svamp som får "cravings" efter riktigt vidrigt socker.

Till alla vänner som håller på med detta: Jag är skitavis att ni har sådan bra självdisciplin för själv skulle jag aldrig klara det.

Avundsjuka är precis vad detta inlägg handlar om.

Ni är skitduktiga!

Kämpa på!

Mer nyfiken vad jag surrar om?? Kolla denna länk! 

Ni skulle ha haft en bild av dagens träningsoutfit. Jag hade nog fått alla modebloggerskor att sätta sin hemmagjorda proteinshake i halsen.

Är kläderna bekväma så går de att träna i.

Det är nog min filosofi. Det var sent ikväll då jag fick ett infall att släpa mig ut på en träningsrunda. Jag tror till och med hunden blev förvånad då jag snörade på mig träningsskorna till strumpbyxorna och min leopardmönstrade snäva klänning. Strumbyxorna var extra tjocka så jag låtsades att det var tights och klänningen syntes knappt då jag drog på mig den skitfula röda fleecejackan över. Som toppen över i:et drog jag på mig en reflexväst i storlek XXXL över det hela och drog iväg.

Kände jag mig sexig?

Svar: Nej!

Kände jag mig hurtig så gjorde bort några kilometer i becksvart mörker tillsammans med vovven?

Svar: Ja!

Jag gillar plagg som man kan kombinera och använda vid flera olika tillfällen. Detta var ju ett praktexempel även om jag skrattade åt mig själv då jag drog iväg.

Nu blir det till att halsa Max direkt ur flaskan och sen en dusch som avslutning på kvällen.

Det är inte lätt att vara päron.

Idag ringde jag mina söners pappa och han blev så förbannad att han slängde på luren då han hörde vad sonen gjort på skolan.

Jag förstår honom.

Jag förstår honom till hundra procent. Han slängde på luren då han blev så chockad och förvirrad över sin sons underliga beteende.

I hans värld finns inte detta med och är ENORMT pinsamt. Darin visste det och ville därför inte själv ringa pappa och berätta vad som hänt trots att jag sa att han måste. Det var ett ganska klart tecken på att han redan visste att han skulle göra sin pappa besviken om han berättat vad han gjort. Han visste att det han gjort var fel.

Jag behövde inte straffa honom ytterligare.

Till Darins fördel kan jag säga att det han gjort inte alls skadade nån annan än honom själv men att det absolut inte gjorde saken mer ok för det.

Han fattade det.

Hade han på något sätt utsatt någon annan för fara så hade helt andra åtgärder vidtagits, det kan jag lova.

Nu gjorde vi honom enbart varse om alla risker han utsatte sig själv för vilket vi hoppas räcker.

Jag grät av frustration över vad sonen gjort då han äntligen hade somnat. Eller egentligen inte för det han gjort utan över det enorma ansvar som vi som föräldrar har över deras uppfostran. Min son hade inte skadat någon annan men pissat på sig själv och utsatt sig för risker för att anpassa sig. Det gör mig vansinnig...och frustrerad. Helst då han är stark och har lätt för att passa in. Vad fan gör då barn som inte har lika lätt att anpassa sig, få vänner och hitta sin "plats" i samhället????

Usch vad arg jag blir!!!!!

Jävla föräldrar! Jävla samhälle! Eller jävla vaddå?????

Darins pappa var fortfarande alltför arg för att ens prata med mig gällande det hela utan ringde istället Thomas när han väl lugnat sig lite. De snackade ihop sig vilket kändes skönt.

Darin skämdes fortfarande så mycket att han inte ens ville prata om det som hänt.

Han kommer inte göra om det, det kan jag lova. Och jag kan lova att han idag vet VARFÖR han inte ska göra om det.

Jädrans barn, ungar, föräldrar, päron, samhälle och all annan skit........

God Natt!!!!

Gud, vilket pass jag körde igår. Musklerna värkte efter att ha pressat bicepsen till max. Musklerna värker än idag kan jag tillägga. Jag körde tunga vikter och hade jag inte haft armarna fulla så hade jag fotat mina spända muskler och lagt ut dem här på bloggen direkt, såklart med min svindyra vita IPhone. Eller så hade jag lagt ut dem direkt på Facebook för att vara säker på att alla mina "vänner" ska se mig i min nya träningsoutfit som jag lagt ut massa kreditcash på. Drog så klart även i mig en proteindrink direkt efter. Jag kände mig grym och jättesexig då svetten rann på mig......

...och så spolar vi tillbaka bandet.

Så kunde det ha varit om jag inte var jag.

Sanningen såg lite annorlunda ut.

Jag var skitslut i bicepsen. Det var alldeles sant. Det var jag för att jag hade envisats med att försöka balansera 2 x 5 kg potatis samt 2 x 500 g fläskfilé i famnen i en kö som kändes tre km lång. Det var den inte, men det är väl tanken som räknas? Så det här med att jag svettades stämde också. Självklart gjorde jag det, för kön var ju fortfarande tre km lång, åtminstone i mitt huvud som var fyllt av allt annat än positiva tankar vid just det tillfället.

Allt som hade med fotografier i ovanstående stycke att göra var enormt långt ifrån sanningen. Finns jag med på ett foto har jag förmodligen inmundigat någon slags alkoholhaltig dryck. Värt att nämnas här är att fotografierna på jobbet inte inkluderar nått sånt. Men det är foton som jag halvt blivit tvingad till för att få mitt Skatteverketlegitimation. Så nej jag lade inte ut några flashiga bilder på mig själv i ett par alltför tighta dyra byxor och linnen som gör att fläsket väller över lite varstans. För det är inte jag. Jo fläsket, men inte korvskinnen man pressar in det i.

Jag var dessutom inte sexig och det skulle nog krävas en hel del lyftande av potatissäckar innan jag ens skulle komma i närheten av den känslan.

Jag är ju sådär skitlat. Tränar jag så är det för att jag tvingat mig själv. Nu händer det ju åtminstone nån gång ibland.

Ja ja detta bortsett från senaste veckan då jag känt mig som mellan nittio och döden då jag ärligt undrat om nått UFO snott mina knän under nattetid eller så. Eller så kan det ju ha att göra med att jag körde slut på knäna sist jag envisades att springa med hunden flera km på asfalt.

Jag tycker dock att UFO-berättelsen låter mer spännande. Jag hoppas även att just dessa UFO:n återkommer och lämnar nån träningstrolldryck som gör mig motiverad till max.....(och då menar jag inte hamburgerkedjan.)

Tjingeling......

Ha en fin kväll. Jag är skitlat och ska nu avnjuta en god bit choklad....för det är jag värd. Förresten.. Jag äger ingen vit flashig IPhone heller....

Jag gillar inte gnäll. Jag anser att det är energikrävande och meningslöst.

Jag är dock precis som alla andra. Visst är jag sådär äckligt störande positiv oftast men det finns ju alltid saker som man inte gillar. De flesta saker kan jag bara släppa och skita i. Det finns dock saker som jag har väldigt svårt för. Saker som liksom tar fram det värsta i mig.

Jag hade egentligen skrivit nått långt och gnälligt just här, men jag raderade det och skriver i korthet enbart: Snälla folk, se till att inte lukta skunk när ni vistas bland andra människor!

Med vänlig hälsning Tvåltanten.

PS: Jag skulle vilja läsa en bok skriven av folk som inte sköter sin hygien, bara för att liksom förstå hur de tänker. DS.