1. La mig för att vila med Damon. 2. Fick katastrofalt ont i magen. 3. Ringde Ahmed och sa att det nu var akut och att han måste skynda och skjutsa mig. 4. Ringde Ahmed igen och sa att jag nog inte kan vänta utan måste ta ambulans. 5. Ahmed kom. 6. Ringde sjukvårdsupplysningen som sa att akuten var enda alternativet trots att jag såklart ville avvakta nu när det kändes lite lite bättre. 7. Ahmed som kört hem i 200km/h vägrade acceptera något annat än akut och vi åkte. 8. Kom fram till akuten och jag kände mig med ens mycket sämre. 9. Orkade inte sitta längre utan låg gråtandes i fosterställning och ropade på hjälp. 10. Medvetandenivån blev farligt låg och akutläkaren började svettas och fick hjärtklappning (berättade han senare). 11. Jag fick massa intravenösa droger och kände mig aningen bättre, vilket kanske inte är så konstigt. 12. Låg medveten med slutna ögon. Kände mig flummig och hade massor med tankar om allt och inget. 13. Skjutsades till röntgen, akut, där magen kollades. 14. Skjutsades till IVA där jag tillbringade resten av kvällen uppkopplad till diverse manicker. 15. Mådde bättre. 16. Var trött. 17. Träffade läkaren igen som trodde det kunde vara ett gallstensanfall eftersom det mesta antytt det trots att allt såg bra ut på röntgenbilder och prover som tagits. 18. Längtade efter tandborsten och en dusch. 19. Skjutsades till Avdelning 14. 20. Kollade Tv en sväng och somnade sen, utan att borsta tänderna. Katastrof! 21. Vaknade! 22. Träffade en annan läkare som sa att jag får åka hem, OM jag såg till att komma tillbaka dagen efter då han planerar att tvinga en slang ner i halsen mot mina kräkreflexers vilja. 23. Jag sa OK, och åkte lika snabbt hem igen, till duschen, tandborsten och sminket.
Jag vet inte om det varit så att vågen haft något emot mig de senaste tiden. Är det för att jag inte sagt ifrån ordentligt när barnen hoppat på den eller är det något annat som gjort att den haft ett ont öga till mig den senaste tiden. Hur som helst så har det i alla fall visat sig, i antal kilon som den skall redovisa för mig vid min dagliga invägning. 2 kilo plus bara för att sen stanna där omänskligt länge. Hur jag än kämpat (vilket jag inte ska överdriva och säga att jag gjort) så har vågen inte velat räkna ner ett endaste gram på viktskalan. Jag har förstås svarat med en hel del frustration och undrat vart problemet sitter. Kosten/Ägglossning/Mens/Stress? Jag har dock inte hittat några vettiga svar i mitt sökande efter sanningen. Kanske är det så att jag inte riktigt velat se dem heller. Förnekelse kan ju vara en bidragande faktor.
Vågen bestämde sig trots allt för att gå ner 2 kg vilket gjorde att jag helt plötsligt låg plus minus noll. Med tanke på min operation så är det inget jag nöjer mig med. Neråt ska jag. NER din jävla vågfan. Jag har försökt hoppa på vågen för ett annat resultat eller till och med klivit på och av lika fort igen i hopp om att den inte ska hinna regga alla kilon som min kropp innefattar. Tyvärr även detta utan resultat.
Men i morse, imorse hände det alltså. Minus 6 hg. Betyder det att vi är vänner ett tag igen nu? Att vi kan fortsätta att jobba åt samma håll? Jag hoppas det. Hittills har vi sprungit tillsammans en ganska lång bit på vägen men jag antar att vi nog tar resten av sträckan i gångtakt.
Jag har känt mig trött. Inte så lite, utan ganska allvarligt. Ungefär som när man är gravid eller som om man inte sovit på 25-26 h. Väldigt trött med andra ord. jag funderade lite på om det hade att göra med mitt matintag. Äter jag för få gånger under dagen. Det blir ca 4-5 gånger men borde ju egentligen vara åtta mattillfällen om man räknar med de två gånger under dagen som jag skall försöka få i mig mjölkprodukter. Nu har det oftast inte blivit så många gånger och jag antog alltså att det var det problemet som spökade. Jag rådfrågade lite snabbt min kollega, läkaren Jarek, vad han trodde. Det är ju så bra med gratis tips direkt från läkaren när man funderar över nått. "Ja, det kan ju vara B12-brist", fick jag till svar. Ja men va fan. Jag har ju helt glömt bort det faktum att jag skall äta B12 varje dag för resten av mitt liv. Sen förra burken tog slut har jag tydligen förträngt den mycket viktiga ordinationen. Skit också. Inte så underligt att jag är trött med andra ord. B12-brist är lika med blodbrist kan man säga. Det behövs alltså för produktion av röda blodkroppar samt nervsystemets funktion. Brist leder till svårartad blodbrist, trötthet och retlighet. Det kanske inte är PMS jag haft de senaste dagarna då.
Jarek bad mig snarast plocka ut medicinen. "Tack Doktorn, I will I will!"
