Jag kom just och tänka på ett syskonpar som är så enormt olika varandra. Hur kommer det sig att den ena systern är enormt positiv och alltid glad och den andra negativ och ganska butter?
Intressant tycker jag.
Det här kan man ju se i ganska många fall och man kan ju fråga sig om det handlar om medvetna val som de gjort eller om det enbart är så att de varit med om olika saker i livet som format dem till att bli så olika.
Oavsett vad man varit med om så anser jag att man som vuxen människa själv ansvarar för sitt beteende och sin inställning till livet.
Är du en surkart så har du själv valt det (till ingen nytta) och får ta konsekvenserna av det också eftersom du aldrig kommer vinna något på det.
Livet är så hårt som du gör det till!
|
|
|
Igår sattes jag inför ett moraliskt dilemma. I vanliga fall hade jag nog handlat annorlunda just i en sån här situation, men just då kände jag att det här nog är ett slags test som jag numera borde klara.
Jag gjorde det.
Jag gick emot mitt vanliga destruktiva beteende och kände mig nöjd med det då jag sen hade rent mjöl i påsen.
Senare under dagen så kände jag katastrofal ångest från ingenstans. Eller rättare sagt, från ett håll jag inte tittat åt. Jag ställdes inför ett jobbigt val på många sätt, men mest handlade det egentligen om min rädsla för konflikter.
Det är jobbigt!
Det känns som något som är enormt svårt att arbeta bort också.
Jag vill absolut inte döma andra utifrån vad de gör/har gjort, men själv hamnar jag ofta i situationer då jag är livrädd för att folk ska döma mig för de val jag tar i min vardag. Val som folk inte har att göra med men som jag ändå försöker ursäka och förklara trots att det egentligen känns rätt för mig.
Det är verkligen typisk mig att göra så. Jag försöker jobba på det men fasen vad svårt det är.
Jag vet förstås att många har problem med just det här. Man lägger alldeles för stor vikt vid vad andra tycker trots att deras åsikt inte borde betyda något eftersom folks värde inte har att göra med vad de gjort eller vad de gör.
Jag försöker i alla fall lära barnen det också. I min (övriga) familj så handlar ALLT om vad man gjort och vad man gör. Man döms ut om man gör saker som andra inte anser vara ok, men så länge man inte gör något olagligt så borde man bli stöttad till 200%. Det viktigaste är ju vad JAG anser vara bäst för mig och jag ska kunna känna mig trygg att göra val i livet och veta att jag har folk som stöttar mig och ställer upp oavsett om de gillar mina beslut eller inte. Det är ju ändå just MINA beslut som handlar om MITT liv.
Visst uppskattar/respekterar jag att folk ger mig en saklig och väl grundad åsikt så länge de också sen kan göra detsamma för mig även om jag väljer att följa min egen väg.
Men som sagt. Så funkar det inte i vår familj.
"Gör som oss, eller klara dig själv", borde vara en passande slogan.
Tragisk men sant.
Alla gör vi misstag och förhoppningsvis lär vi oss av dem, nån gång.
Men jag jobbar vidare, med mig själv och med mina barn som INTE (under några som helst omständigheter) skall uppfostras med den värdegrunden.
Cirkeln kommer med all sannolikhet att brytas.
|
Kika i Arkivet för fler inlägg
|
